Den internationella kartnormens minsta symbolstorlekar och ytmått är ett resultat av över hundra års kartografi. Måtten är satta utifrån ögats och hjärnans förmåga att kunna läsa kartan i tävlingsfart och under de tuffa förhållanden som en orienterare utsätts för under ett lopp.
Kartan ska kunna läsas i regn, i tätare skog, i mörker med pannlampa, i slutet av ett lopp då karta och plastficka vikts ett antal gånger och orienteraren slagits med både grenar och barr - och kanske också ramlat flera gånger.
Måtten är också satta utifrån att olika objekt ska gå att skilja från varandra på kartan, t ex den lilla stenen från den stenbundna marken, eller punkthöjden från den småkulliga marken etc.
Grundprincipen är att detaljer som man vill ha med på kartan ska vara läsbara i 1:15 000 under tävlingsförhållanden.
